Ojämlikheten som naturlag

Per Molander har skrivit boken ”Ojämlikhetens anatomi”, om hur de mekanismer som driver ojämlikheten – med alla dess konsekvenser – går att finna gång efter annan i snart sagt varje mänskligt samhälle. Resonemanget tar sin utgångspunkt i enkla matematiska formler, begripliga och pedagogiskt förklarade. Lägg till det målande anekdoter från historiska skeenden. Något ideologiskt ställningstagande blossar aldrig riktigt upp och kanske är det inte heller meningen. Molanders diplomatiska förhållningssätt är förmodligen väl genomtänkt.

Molanders bok vänder sig till läsare som söker djupare förståelse för hur ojämlikhet uppstår och varför dess återkommande inslag i våra samhällen alltjämt tenderar likna en naturlag. Ojämlikhet som sådan problematiseras – det finns en drivkraft hos författaren – men med tonvikt på saklighet och eftertanke. Förmodligen är det ett smart drag. Tänker vi oss att ojämlikhetens anatomi är sådan som den beskrivs av Molander blir vi tvungna att förhålla oss till dess konsekvenser. Det vill säga det exponentiellt växande gapet mellan de som har och de som inte har, som en passiv fördelningspolitisk hållning ofrånkomligen leder till.

Boken finns att låna på biblioteket, bl a här:

https://biblioteket.stockholm.se/titel/371821

http://malmo.stadsbibliotek.org/

Den goda ojämlikheten

Det verkar som om det råder konsensus när det kommer till acceptensen för ojämlikhet på vissa områden i vårt samhälle. Vill man så skulle det säkert gå att hitta mängder av exempel på hur vi verkar drivas av att reproducera ojämlikhet. Detta utan att det ens uppfattas som särskilt kontroversiellt.

Charles Tilly är historiker och sociolog, och i slutet av 90-talet utkom hans bok Beständig ojämlikhet (Durable Inequality). I den skriver han bland annat om den institutionella kategoriojämlikheten. Det pågår processer där vi, kanske ofta utan att vi märker det själva, lär oss att acceptera och erkänna ”den goda ojämlikheten”. Den som allt eftersom tiden går till slut inte sällan blir norm. Intressant är förstås om det enkelt går att hitta gemensamma nämnare för när under processen, och varför, man väljer att sluta problematisera en viss ojämlikhet. Dvs. en sådan, som ursprungligen inte uppfattades som rättvis men som efterhand omdefinierats och av den breda allmänheten till och med omfamnats.

Man tänker sig att det finns en ideologisk dimension att ta hänsyn till. Bortom symbolfrågor och kortsiktiga politiska utspel utan egentlig substans. Vad händer när arbetsmarknaden förändras radikalt och snart bara kan erbjuda jobb som är så kallade ”Low Skill Jobs”, och så sådana som benämns ”High Skill Jobs” och ofta kräver formella meriter för tillträde? Med åtföljande stora löneskillnader, och skillnader i mycket annat därtill.

http://www.equalitytrust.org.uk/

Rädslan för anarkin

Sociologen Roland Paulsen berättar i P1 om de undersökningar som gjorts kring arbetets mening (så som arbetstagaren, eller arbetssäljaren upplever det) genom decennier. På 50-talet skulle hälften säga upp sig och sluta på sina arbeten om de blev ekonomiskt oberoende, exempelvis genom att vinna på lotto. Nu idag svarar två tredjedelar detsamma. En markant ökning.

Essensen är, vilket kan problematiseras ur allsköns perspektiv, att det vittnar om ett demokratiskt dilemma att så många – det är en tydlig majoritet – helst skulle slippa gå till jobbet om de fick. Än mer märkligt då, att detta faktum sällan närvarar i den politiska debatten. Det är som om rädslan för det förmodade kaoset, anarkin, råder. Varför var det inte så för 40 år sedan, när den senaste lagstadgade arbetstidsförkortningen i Sverige ägde rum?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5820578